Det var först när jag stod där med muren precis framför mig som jag förstod att någonting hade gått helt snett. Aldrig tidigare hade jag sett den. Med sina ståttliga två meter i höjd av grå finputsad tegel ringlade den sig fram så långt ögat kunde nå. (Okej, jag tillkännager att jag inte kunde se allt för långt då muren svängde av mot vänster längre fram men känslan som infann sig var att muren löpte fram utan ände.) Jag var ytterst tveksam till om den varit där förut. Jag hade vandrat här många gånger förut. Fram och tillbaka över gränsen för att nu plötsligt stå i ett eget inferno.

Muren var en dröm. Svårare än så kunde lösningen på dagens gåta inte vara. Utan ett ord, utan några hastiga rörelser placerade jag armen över huvudet och lät mig sakta sväva bort till en annan plats, en annan dröm i en annan värld. En värld där muren inte fanns.

Murar är till för att besegra. På ett eller annat sätt kan vi ta oss dit vi vill.