Och tiden passerade. Ibland kändes det väldigt orealistiskt och luddigt men någonting sa mig att detta var ingen dröm. Jag hade tagit avsats och gett mig in i skogen av en enda anledning. Det jag såg var unikt. Skenet var skarpt och bländande. Glimrande och unikt.

Med båda fötterna i telefonkiosken förstod jag nu att det här skulle bli en resa jag saknade erfarenhet av. En promenad lång som livet. Krokig men med en ny form utav tydlighet. Träden skymde fortfarande sikten men mitt pålästa jag sa mig att när solen stiger och ljuset lägger sig över trädens gröna kronor skulle det smygandes komma fram stigar av alla dess bredder och sorter. Breda, smala, grus som gräs, tydliga, diffusa, nedgångna som nyfunna.

Många gånger hade jag lämnat telefonkiosken för att ge mig ut på jakt efter dessa stigar men jag hade alltid återkommit. Med min livlina på endast ett samtal bort fanns där en viss trygghet i att stå i detta ovisa intet. Ensamheten i äventyret var fortfarande påtaglig men du var där i min fantasi, som min parallell. För varje passerande ögonblick blev självklarheten ristad i trädens bark.

Tiden gick, precis som ljuset kom och gick. Visst skymtade jag stigar, av alla dess sorter. Ja, till och med asfalterade stigar fanns där men någonting gjorde ändå att denna telefonkiosk kom att bli mitt hem. Det hem jag varje kväll återvände till.

I långa loppet är det inte rimligt att bo i en telefonkiosk men någonting sa mig att jag ännu inte var redo att flytta. Dess glimmer hade skurit min hornhinna och innan dessa märken landat som ärr kunde jag inte lämna skogens mörker.